Det finns något tryggt i att titta ner i marken, följa trottoarerna och undvika att trampa på andra. Hela vintern har jag gjort så. Tittat ner. Aktat mig för halka, aktat mig för hundspår, aktat mig för slask.
Så kommer våren och påminner mig om att se upp, liksom förvånat blinkande, är det såhär hemstaden ser ut? Som att bli turist i sina egna kvarter.
The pictures are displayed without any comments, hoping they will stand on their own. But I still very much appreciate any comments you may have.
