Politik, kärlek och Jante

Ett löfte.

Som människa upphör jag inte att förvånas över hur den kollektiva dumhet som en uppfostran i Jantes Anda leder till. Ni är säkert bekanta med Jante, ty du skall icke tro att du är något.
Jag förundras såtillvida att jag inte känner någon samhörighet med varken de som tror de är något eller de som inte tror det. För jag skulle inte tro, eller hur?
Som barn av det brunorangea gytter även känt som sjuttiotalets slut och uppfostrad i det paljettbeströdda synthljudande 80talets början, en uppfostrans slut och en annan tog vid, är jag något av ett skoskav. Två förvirrade föräldrar. Olaga barnaga men lär ungen att inte sticka ut, för faen. Barnaga var olagligt, men ingen sa något om vad andra barn inte fick göra mot en.
Jämnåriguppfostran, klassvåld, förnedring, år av utfrysning…

Jante skrek åt mig. Jag får inte tro på mig själv.

Men… De slår mig i skolan.
De är bara avundssjuka på dig. (Om tjejerna)
De tycker om dig men vet inte hur de ska förklara det… (Om killarna)

Diffusa tolkningar som togs med som handfasta råd in i en tid av unga förälskelser, flanellgrunge, stripigt hår, mopedrök, wonderbaum, småstadstristess och dimmiga sommarmorgnar.

Ju mer någon slår mig, älskar den mig ju hårdare denne slår?
Den man älskar agar man??

Minnena sitter fast.
Jag vet att jag skriker så högt att stjärnorna dansar framför mina ögon.

De slår mig varje dag. De kastar sten, de brottar ner mig, fyller min mun med jord och lera, river sönder mina kläder, hänger upp mig i träd,kastar mig utför brandtrappan, sliter sönder mina saker, kastar mig in i väggar och ner i gruset, sätter snarskank på gympan och skrattar åt mig när de drar undan duschförhänget…

[…]

Men oj jag är så omtyckt att jag måste sätta mig ner och vila lite…

Ja gör det lilla gumman, roligt att du har så många vänner.

Åren går, såren läker, missförståndet växer liksom en oväntad självkänsla baserad på krympande självinsikt och allt mindre självbevarelsedrift.
Jag vänjer mig vid att säga förlåt. Be om ursäkt för min existens.

Jante har sagt åt mig på skarpen. Jag ska inte tro att jag är någon.

Förlåt att jag inte diskat undan, förlåt mig det var ju dumt av mig, jag visste ju att du skulle komma. Nej men oj så fånigt, nu hade jag glömt handla också. Så tokigt. Nej snälla, bli inte arg. Jag kan ordna det nu. Nej snälla söta du behöver inte – jag lovar att sköta mig, jag lovar att vara snäll.

[…]

Mitt öra svider, kinden bränner under halsduken (långt uppdragen). Jag klandrar mig själv men tröstas av vetskapen om att han tycker om mig men har så svårt att visa det utan att ta till vassa ord och hårda handflatan. Jag borde ju veta bättre.
Nu kommer han tro att jag gör något annat om jag dröjer. Något värre än drömmar. Att jag går hem till någon annan.
Bäst att inte ge honom anledning att tro. Bäst att skynda hem. Bäst att göra det bra för honom så han inte misstänker att jag vågar längta (lite lite) efter en stund av ömhet som inte förstörs av att jag inte ska tro att jag är värd den.

Ett löfte, sa jag.
Vad ska jag lova mig nu?

Sedan ensamheten inuti var min närmaste sörjande har det gått eoner av kärlek. Kärlek utan slag. Utan hårda ord. Utan vassa tankar om mig själv.
Jag har fått en son. Jag vill lära honom visa kärlek tills sig själv och till andra som inte innehåller kyla. Att kärlek inte har med kyla att göra, utan enkom värme. Det ska inte göra ont att visa värme och det ska inte brännas när det kommer nära. Det är inte avund som får andra att slå en. Det är inte missriktad uppskattning heller. Anledningen till att folk tar till handgripligheter är att de helt enkelt är för dumma för att veta bättre. Eller för att de inte tycker om en.

Jag har fått en dotter. Jag vill lära henne att hon är vad hon tänker om sig själv. Att hon har tankens kraft att förändra sitt liv så som hon vill ha det, och kraften och viljan att få det så. Att hon är värd så mycket mer än hon någonsin tror. Att hon är en bättre människa och förtjänar att må bra i sitt eget liv. Att ingen får sätta sig på henne och att om någon försöker så gör de det inte av avund eller ‘svårigheter med det sociala’.

Att lära barn att de inte ska tro att de är något, är att skapa en generation av emotionellt handikappade människor. Spillror av vad de hade kunnat bli.
Det är inte konstigt att det senaste 10 åren blivit en ökning i sjukskrivningstalet. Det är bara synd att så många nu kommer i kläm när snaran dras åt och reglerna förvärras.

Det är svårt att slåss på en arbetsmarknad och vinna jobb, framgång och halva kungariket när en inte tror på sig själv. Var och en måste börja där.

Min resa är hälften gjord. Hur går det för dig?