Om Bo och den livslånga kärleken. Eller… Att dansa genom livet

<3

En darrande åldring och jag i en bil genom sommarnatten, det dryftas sådant om livet som enkom kan dryftas av de som faktiskt vågat leva. En upplevelse så stark att den närmast blev religiös och det är svårt att inte använda ord som medmänsklighet, förlåtande och kärleksbudskap i mina inre beskrivningar av händelsen.

Skogarna och vattnen, fälten och himmelsstråken rann förbi utanför samtalslådan av metall och mekanik.

Samtalet flöt som sagt omkring sånt som hör livet till, sånt som gör livet värt att leva och hur en får svårigheter att vändas till styrkor. Och han sa “Att inte våga leva är något av det dummaste en kan göra, men det som verkligen gör ens liv till ett dött – är att aldrig våga älska.”
Jag såg på honom och frågade om det var någon han tänkte alldeles särskilt på, vilket så var fallet. Så nära ålderns höst som han stod, nära 50 år äldre än undertecknad, sa han “Tveka inte.”

Jag kom in på en öppen fundering om att alltid göra det en gör, att allt ska ske utan tvekan – likt en mix av existentialism, zenbuddism och mindfulness. Tillåtandet av alla känslor och upplevelser.

Ingen stress, inte en rastlöshet i vad jag borde göra egentligen, eller ens därefter. I nuet, är det detta varande jag ägnar hela min tanke åt.
Det är närmast en meditativ känsla, ej att förväxla med förmågan att hyperfokusera.

Han fann det intressant hur någon som fått samma strävan inpräntad i ryggmärgen, aldrig nöja sig – aldrig duga, kunnat bli så duglig.

För honom själv hade det tagit ett helt liv att inse att det som spelade mest roll för allt i livet, var kärleken. Hårt arbete och strävan efter perfektion kunde möjligen ge harmoni och tillfredsställelse i stunden. Men det var den stilla blicken när en boksida sakta vänds, en lång omfamning i andetagens takt, ett skrattande spring i regnet eller andra små händelser av kärlek som gjorde att hans liv meningsfullt. Att det liv han levt dög först när han förstod att inte inte var svetten vid fabriksmaskinerna som räknades, eller pengarna i skattkistan. Det var tårarna som strömmade i uttryck av längtan och älskande.

Så gled samtalet in på hur det är att aldrig tro att en duger som en är. “Vi behöver inte inbilla oss att livet ska vara en dans på rosor, men därmed är det inte sagt att det ska vara en dans på törnen.”

(Därefter tog resan slut, som så många resor gör. Möten av det speciella slaget väcker alltid något vackert tankfullt inuti mig, detta var inget undantag.)

Jag tänkte på detta i förrgår när jag av en händelse trampade på törnen och fick skarpa taggar in i mina fötter. Jag tänkte också på det igår – när jag såg att kroppen hittat en ensam tagg kvar, långt där inne i fotsulan, och sakta stötte ut den – och funderade kring hur det kan få en att stanna upp och göra något helt annat.
I realiteten gav jag mig inte ut på den där löprundan jag hade tänkt mig, däremot styrketränade jag istället. Filosofiskt gjorde jag den reflektionen att när dansen på rosor blir dans på törnen, tvingas en stanna upp och stärka andra delar innan kroppen själv kan stöta ut vad som är ont och en kan dansa vidare. Starkare än någonsin.

Och jag duger som jag är.