Du sköna nya värld..

Det blåser en orkan över södra Sverige, och det verkar som om dessa friska vindar är förändringens vindar. Ja eller okej – det har inget som helst samband med att det är nytt år, eller ens att mitt eget lilla liv håller på att förändras drastiskt.

Men en kan ju alltid låtsas.

Det senaste decenniet har jag på ett eller annat sätt sysslat med internet. Jag har byggt det, marknadsfört det, pratat om det, snyggat till det.. nja kanske så snyggt inte hela tiden. Men hursomhelst. Att jobba med webbutveckling var för mig inget aktivt beslut, och jag har känt i många år att det inte varit rätt väg.

Så jag har rannsakat mig själv om vad jag “vill bli när jag blir stor” och kommit fram till följande, enligt devisen “för att veta vad jag vill bli, uteslut det jag inte vill vara”.

Mitt nyårslöfte 2014 var att komma fram till detta, och ju längre tid av året som gått ju längre blev listan. Tills den såg ut ungefär såhär:

  • Jag vill inte jobba med (ännu) en hobby. Jag vill fortfarande ha hobbys i framtiden. Om jag också jobbar med det jag tycker om att göra på fritiden flyter arbetstid och fritid alldeles för lätt ihop. Det utesluter framförallt fotografering, måleri, och webbutveckling.
  • Jag brinner så lätt för det jag gör, helhjärtat och intensivt, att jobb så lätt följer med mig hem. En nackdel för den som brinner är att en lätt bränner sig.
  • Jag vill inte arbeta i projektform hela tiden, men inte heller bara göra samma sak varje dag. Lagom sägs vara bäst.
    Detta utesluter absolut webbutveckling.
  • Jag vill inte jobba med människor på ett sätt som ansvarar för deras välmående. Risken är alldeles för överhängande att dessa människor skulle “följa med mig hem” och inte bara hem, de skulle finnas i mina tankar hela nätterna.
    Detta utesluter socionom, kurator, handläggare o.dyl.
  • Jag vill ha arbetskamrater. Detta utesluter egenföretagande i en mycket stor del, men även distansarbete. Arbetsplatsen vill jag även ha en geografisk närhet till, helst i Norrköping eller närliggande orter. Långpendling ain’t my thing anymore. Det gör väldigt mycket för min teamkänsla om jag har en sk social anknytning. Förutom tid över till annat än tåg.

När allt ramlat på plats ägnade jag ett kvartal åt att läsa om olika program, mål och möjligheter. Så en dag när jag läste om kulturvetarprogrammet var det som om alla pusselbitar bara ramlade på plats. Efter det behövdes inte så mycket mer efterforskningar, annat än för andra och tredje hand.

Betygsdokument har skramlats samman, högskoleprov har avverkats, och framtiden har stakats ut lite mer. Studietiden börjar nu i januari med kurs i Sociala medier och digital kommunikation samt Genusvetenskap, Feministisk teori och intersektionella maktanalyser. Jag tror båda kurserna kan komplettera min examen på mer än ett plan.

Såhär efter många år av strävan för att hitta “rätt” studieinriktning är känslan av overklighet ganska påtaglig. Jag behöver påminna mig själv om att det faktiskt händer saker för att jag väljer dem, inte bara att jag blir för att jag kan. Mängden bananskal i mina yrkesval har hittills varit likt en årsproduktion på Kolmårdens djurpark.

Inatt stod jag framför badrumsspegeln i mörkret, genom fönstret växlade skenet från en hängande lykta i blåsten. Jag såg mig själv i mörkret och i ljuset, och jag tänkte att nu. Nu är jag på väg.

No hay bananas today.

/Carina