Stickning som feministisk aktion.

Det textila hantverket som förspilld kvinnokraft.

När jag växte upp fick jag med mig en kluvenhet kring handarbete – liksom redan i modersmjölken. Det var ett tidsfördriv som i princip alla kvinnor i min omgivning sysselsatte sig med. Men det var en förspilld kvinnokraft, fick jag samtidigt höra. Det var inget allvarligt, det där, när tanterna samlades och “skvallrade” hemma hos varandra; oavsett om det var sykurs hos ‘Marie i Åkmossen’ eller bara mormor och jag som satt i det fotogenlampans sken ute i torpet och virkade.

Det var inget allvarligt, sa de.
Gubbarna.

Men för mig var det allvar. Allvar och textil.
Det var här, med händerna fulla med arbete och öronen spetsade som jag hörde talas om det. Det var bland dessa kvinnor som jag insåg att det finns något slags systerskap. Det var detta systerskap som vattnade på mitt gryende feministiska frö. Jag är inte säker på att de ser på det på samma sätt, men jag gör det såhär i retrospekt. Men kraften fanns där, och den var vare sig förspilld eller slösad.

 

Att vilja välja den töntiga slöjden.

Det bet sig fast; textilintresset. Men det var så fruktansvärt töntigt, sades det.
Jag vet att jag läste en bok när jag gick i senare delen av mellanstadiet, om två tonåringar som var både balla och handarbetade och jag blev liksom nöjd och glad över att det fanns förebilder. Att det inte var töntigt att gilla slöjd. Men det var inte särskilt förankrat i verkligheten, och jag tror boken skrevs någon gång i början av sjuttiotalet. Jag tror inte den var särskilt verklighetsförankrad ens då.
Men hursomhelst fortsatte textilintresset, men långt mer i gömme. Jag minns inte om jag vågade riktigt prata om det med min närmaste vän ens. Det var ju så töntigt att gilla slöjd, när en ska gilla småstadslivets fjuniga raggarkultur. Det är nästan lika “töntigt” som att gilla hästar när det finns hockey. Det är kort sagt; ett nedvärderande av sk kvinnliga intressen till fördel för sk manliga.
När jag senare började leta efter ett gymnasieprogram stötte jag på Textil och konfektionsprogrammet i Norrköping, det som senare blev Mode och Design. Där och då (visningsdagen för programmet) sprang entusiastiska treor omkring med måttband om halsen och pratade om att de kunde strunta i vad andra tyckte om slöjd. De tyckte det var ballt att handarbeta, och framförallt ett kraftuttryck att kunna slöjda.
Inte konstigt att jag valde att söka mig dit.

Jag spolar fram ett drygt decennium i historien, nutid om en så vill, när jag hittade ett gäng jämnåriga kvinnor som hade samma intresse som mig. Vi arrangerade stickjuntor – eller som vi sa det; tant-träffar, där stickning, feminism, kakor och allt annat som är livet fick plats. Det var systerskap på fullaste allvar, och det var textila hantverk.
Det var så jävla ballt.

knittingphotographyvintageeuropeukww2-861f9f5007d49330049e96d2dd538c08_h
Typisk tant-träff

Måste det vara sju sorters kakor till kaffet? Nej, men gärna en gemenskap.

Jag skulle kunna sluta där, men det gör jag inte då jag ser intersektionalitet i feminismen som en springande punkt. En kan inte prata om mellanmänsklig jämställdhet utan att mena alla människor, varför antirasism och klasskamp alltid och alltid hänger ihop med feminism. Så.  För att belysa det måste jag ta upp två områden där människor använder hantverk som redskap för att lyfta upp den feministiska och antirasistiska kampen i rampljuset: gerillaslöjd samt stickjuntor för integration.

Om hantverk som gerillaaktion.

Ett exempel på detta är Lotta Sjöberg, illustratör och serietecknare – och som synes briljant brodös:

Mens2

Ett annat, mer offentligt skapande, utövar Elisabeth “Garnapa” som med slagorden “Handicrafters of the world unite and take over” stickar och virkar in Uppsala.

Stickjuntor och integration.

Tant-träffar är att mötas, att hålla händerna fulla med arbete och samtidigt på ett rätt kravlöst sätt umgås. Ibland träffas folk för ett gemensamt mål. Som hantverksgruppen i Boden som stickar 1000 mössor åt flyktingar. Det blir inte bara 1000 mössor, det blir så mycket mer när det även möjliggör människors känsla att tillhöra en gemenskap.
I Partille arrangeras träffar som tydliggör hur hantverk ger integration i praktiken. Det finns många exempel på detta, jag drog bara två ur hatten.

Men ser ni? Ser ni systerskapet?

/Carina

ps. Avslutningsvis vill jag uppmuntra er att läsa Kamilla Svanlunds krönika Jag stickar för att jag är feminist.