Stickprojekt: Braid hills cardigan

eller.. Detta är en trippelkofta, jag vet bara inte vilket nummer den har. Det kan vara 5.

Under februari har jag vabbat nästan hela tiden, vab i sig är rätt långtråkigt, ffa när alla inblandade mår som gammalt äppelmos samt mest ligger utsmetade över sofforna. Vab under längre tid är dödstråkigt.

Vab under längre tid för att tre barn får om och smittar influensa på varandra är dödsmördartråkigt.

Oavsett nivå av utsmetning kan jag känna stråk av rastlöshet – och just i vabruari är stickning ett alldeles lagom sätt att få ut rastlöshet. Därtill är handarbete både konkret, praktiskt och meditativt. En rätt trevlig kombination när huvudet är fullt med snor, och bara tanken på att göra något annat “vettigt” konkret eller praktiskt tar emot.

Så. Var var jag? Jo. Stickning.

Jag skulle kunna göra ett väldigt långt blogginlägg om alla stickprojekt jag påbörjade, tvärstannade eller avslutade i februari men jag fokuserar på det senaste. Det hela började väl med att jag hittade till rätt avigt podcast, där det diskuterades trippelkoftor. Jag hade sett fenomenet på instagram, men inte engagerat mig så mycket i vad det innebar mer än att det började komma upp en himlans många tjusiga trippelkoftor i flödet. Hursomhelst, i korthet; en trippelkofta är ett löfte till sig själv att under ett år från att en antar utmaningen sticka sig själv tre välsittande koftor.

Jag höll vid tillfället på med en kofta med rävar, och bestämde att den fick bli trippelkofta nummer ett. Som underrubriken antyder kan det finnas ett par koftprojekt här. Men de återkommer jag till vid ett senare tillfälle. Så. Detta stickprojekt är en solgul kofta, designad av Kate Davies. Mönstret heter Braid hills och sägs vara inspirerad av de snirkliga kullarna utanför Edinburgh. Jag stickar den i ett norskt tretrådigt ullgarn från Rauma ullvarefabrikk, som jag under små förtjusta utrop hittade i den lilla butiken Tusensköna tyger här i stan.

Hur går det då? Ganska bra vill jag mena, men inte utan små motstånd. Jag har redan repat upp koftan en gång på grund av slarvigt lästa instruktioner. Men nu går det bättre.

Eller som jag försöker se det;

Stickningsregel #1337 – ingen ångrar en upprepning.

image
En annan tanke, som en vän – Fröken C – planterade hos mig är den om att det snarare finns en ånger kopplad till alla de gånger en fortsatt att sticka på ett projekt en borde ha repat upp “i tid”.

Om jag spinner vidare på detta (pun intended).
Är denna aversion till att repa upp i tid kopplat till att det anses vara fel/fult att ge upp, att det strävsamma lutherska ligger kvar? Eller är det en lathet att inte göra om? Eller finns det något annat?

/Carina

ps. Alternativ 3 som inläggstitel var “Hon hade snor i hela huvudet och lyssnade på en podcast, du kan aldrig ana vad som hände sen