Life

Stickbloggarstatus: Omstart av ett projekt, och ett definitivt avslut av ett annat.

Idag, dag 12 av bloggutmaningen men även av månaden mars har gett mig följande stickupplevelser: Jag har lyft upp den regnbågsrandiga koftan idag för fortsättning av oket. Jag insåg snabbt följande: a) den måste stickas om i sin helhet då den är för stor. b) den måste stickas i rundstickning och steekas c) alpacka är jättegosigt, det måste jag sticka oftare med ^.^ d) det får jag ju, när jag stickar om hela koftan >.< Space invaderskoftan är nu knappad och klar. Kokoskorven är väldigt nöjd. Jag är nöjd. Det var bara det. /Carina

Space invaders, part 2.

Knappkant med icord var faktiskt inte så illa/svårt/jobbigt som jag först trodde. Nu ska jag bara sy fast lite trådar samt knappar. Helst innan mottagaren försnillat knapparna i sitt upprepade: “Jag ska bara räkna knapporna mamma” De är i alla fall välräknade. Hoppas ni har en trevlig fredagskväll. /Carina

Avledande manövrar och pausstickningar.

Passing Place i Skottland foto av Carina Malmgren

Såhär fungerar jag; om ett projekt – rent hypotetiskt kan en säga att det här gäller alla aspekter av livet – känns övermäktigt så kan jag behöva starta ett nytt projekt, ett litet, mindre, kort projekt av spontan natur för att kunna återvända till det större och mer tidskrävande projektet.

Var med på bloggutmaningen, sa de. Det blir roligt, sa de.

I år är det femte året i rad som Fredrik Wass drar med bloggare i sitt initiativ blogg100 – och det första året som jag tänker att jag hakar på. Jag tänker att detta till en början får vara en förlängning av mitt instagrammande – som en mjukstart om en så vill. Det sägs ju att en blir bra på det en gör varje dag, och är det något som jag saknar så är det en bloggrutin. Så, nu kör vi. /Carina

Tentaperiod

Jag läser en kurs om intersektionalitet, där det nu är dags för första tentan. Eftersom jag aldrig skrivit en hemtenta är jag lite villrådig om vad jag ska göra och gör lite allt möjligt annat istället. Vad jag ska göra: Formulera någon slags reflektion om vad som är normativt tillåtet för olika åldrar. Vad jag har gjort idag: Nämen, en ny blogglayout.

Nyårsönskning.

Tänk om alla människor går ut vid tolvslaget och tittar upp mot stjärnorna och begrundar sin litenhet i detta vidsträckta kosmos, och sträcker ut sin kollektiva möjlighet att göra just den här lilla pluttejorden till något bättre. Är du med mig?

Bloopers

Denna lördag verkar vara fylld av saker som inte blir som jag tänkte mig. Tex hade jag inte alls tänkt att temat på den här bloggen skulle krocka med sig själv och därför upphöra, vilket i sin tur ledde till att jag fick hitta ett nytt. Det blev såhär. Det blev lite annorlunda, men ffa så finns en grogrund för den där webbshopen jag funderat så länge på. Så det blir väl bra det med. I webbfixandet bläddrade jag genom några bildmappar och upptäckte en bild från för tre år sen som jag döpt till bloopers. Den blev nog inte heller som jag tänkt mig, men den blev bra ändå. Hepp och hej Carina

Tips till dig som har ca en biljon bollar i luften..

Eller kanske ett tips till dig som inte har det, utan bara gillar att bocka av mjölken och majonnäsen lite tjusigt i shoppinglistan. Wunderlist. Förmodligen den smidigaste appen jag varit med om. Ja alltså.. det var bara det. Hej på en sväng.

Nytt jobb, nya möjligheter

Juli månad kickstartade med ett nytt jobb, som projektledare på Husfoto i Linköping. Det – och mängden regn – har gjort fotograferandet en smula eftersläntrande. Det närmaste jag kommit är ett litet snapshotsprojekt med diskbänksrealism. Det är lika svart-vitt som det låter. Å andra sidan har jag utmanat mig själv med att publicera bilder på National Geographics webbplats. Det är inte klokt vad det ska vara svårt att brotta ner den där presentationsångesten. Vad gör ni för att finna inspiration till fotografering?

Bättre en vän i handen än tio på nätet!

@AnnHeberlein polisen Södermalm här. Vi vill hjälpa dig. Var befinner du dig? Onsdagkväll på Twitter. En diskussion om jämställdister och Pär Ström samt Maria Svelands artikel om kvinnohat och rasism har förts under några dagar. Denna onsdag har det eskalerat till en personangreppsnivå från Tor Aulin, professor vid Chalmers, mot Ann Heberlein, författare och forskare vid Lunds universitet. Heberlein twittrar ut en ursäkt över att Tor Aulins sjuka förföljelse i samband med den vanliga ångesten får allt att vara meningslöst och Heberlein vill ta sitt liv. Dagen efter berättar Tor Aulin i Göteborgsposten att han intresserar sig föga för Ann Heberlein och att Aulins twitterkonto kapats i två dagar. Få, utöver artikelförfattaren och en handfull jämställdister, väljer att tro på Tor Aulins ord. Vad har detta med en vän i handen och tio på nätet att göra? Jo, det som hände Ann Heberleins ursäkt är ganska typiskt för twitteratmosfären. Den […]

Om Bo och den livslånga kärleken. Eller… Att dansa genom livet

En darrande åldring och jag i en bil genom sommarnatten, det dryftas sådant om livet som enkom kan dryftas av de som faktiskt vågat leva. En upplevelse så stark att den närmast blev religiös och det är svårt att inte använda ord som medmänsklighet, förlåtande och kärleksbudskap i mina inre beskrivningar av händelsen. Skogarna och vattnen, fälten och himmelsstråken rann förbi utanför samtalslådan av metall och mekanik. Samtalet flöt som sagt omkring sånt som hör livet till, sånt som gör livet värt att leva och hur en får svårigheter att vändas till styrkor. Och han sa “Att inte våga leva är något av det dummaste en kan göra, men det som verkligen gör ens liv till ett dött – är att aldrig våga älska.” Jag såg på honom och frågade om det var någon han tänkte alldeles särskilt på, vilket så var fallet. Så nära ålderns höst som han stod, […]

Politik, kärlek och Jante

Ett löfte. Som människa upphör jag inte att förvånas över hur den kollektiva dumhet som en uppfostran i Jantes Anda leder till. Ni är säkert bekanta med Jante, ty du skall icke tro att du är något. Jag förundras såtillvida att jag inte känner någon samhörighet med varken de som tror de är något eller de som inte tror det. För jag skulle inte tro, eller hur? Som barn av det brunorangea gytter även känt som sjuttiotalets slut och uppfostrad i det paljettbeströdda synthljudande 80talets början, en uppfostrans slut och en annan tog vid, är jag något av ett skoskav. Två förvirrade föräldrar. Olaga barnaga men lär ungen att inte sticka ut, för faen. Barnaga var olagligt, men ingen sa något om vad andra barn inte fick göra mot en. Jämnåriguppfostran, klassvåld, förnedring, år av utfrysning… Jante skrek åt mig. Jag får inte tro på mig själv. Men… De slår […]